' How am I supposed to live without you?
I could hardly believe it
When I heard the news today
I had to come and get it straight from you
They said you were leaving
Someone swept your heart away
From the look upon your face I see it's true
So tell me all about it
Tell me about the plans you're makin'
Then tell me one thing more before I go
Tell me how am I supposed to live without you
Now that I've been lovin' you so long
How am I supposed to live without you
And how am I supposed to carry on
When all that I've been livin' for is gone
Didn't come here for cryin'
Didn't come here to break down
It's just a dream of mine is comin' to an end
How can I blame you
When I built my world around
The hope that one day
We'd be so much more than friends
And I don't wanna know
The price I'm gonna pay for dreamin'
I need you now
It's more than I can take
Tell me how am I supposed to live without you
Now that I've been lovin' you so long
How am I supposed to live without you
And how am I supposed to carry on
When all that I've been livin' for is gone
And I don't wanna know
The price I'm gonna pay for dreamin'
Now that your dream has come true
Tell me how am I supposed to live without you
Now that I've been loving you so long
How am I supposed to live without you
And how am I supposed to carry on
All that I've been livin' for is gone
Without you
After I've been lovin' you so long
How am I supposed to live without you
And how am I supposed to carry on
When all that I've been livin' for... is gone
' Hjälp till att bekämpa drogerna - ge ett bidrag!
' Mimmi 19 år
.. tänk att du inte får uppleva din 19 årsdag, här med oss idag, rent fysiskt. Igår var det 5 månader sedan du gick bort. Tänk att för 5 månader sedan och bara ett par dagar ringde du till mig mitt i natten, det var sista gången jag hörde din röst. Jag hoppas att du har det så bra som det bara går uppe i himlen för det är du värd. Vi saknar dig här nere, men du har det säkert bättre där du är nu. Malin ska följa med mig och Victor till din grav idag där vi ska lämna en ros och hälsa på dig. Älskade Mimmi ♥
' De lever kvar bland oss, genom oss
I söndags kom Ann-Christin, Veronicas mamma, hit och skulle hämta Veronicas teckningar, brevet hon skrev till vår klass och texten jag skrivit och läst upp i kyrkan. Ann-Christin blev kvar och fikade vilket jag tycker var jättekul. Efter ett tag var jag och Victor tvungen att åka på kalas men hon stannade kvar ett bra tag tydligen :)
Känns så kul att vi har kontakt med Veronicas mamma trots att det är 6 år sedan nu som Veronica gick bort. Det gör att Veronica lever kvar hos oss alla och jag förstår Ann-Christin som tänker att Veronica hade varit lika gamla som vi är nu. Vi tänker så klart "undra vad hon hade gått på gymnasiet, vad hon hade haft för klädstil och musikstil idag, vad hon hade gjort för val, hur hon hade sett ut, vilka hon hade valt att umgås med".
Samma sak är det med Mimmi, jag håller kontakten med hennes föräldrar och dom är så otroligt söta! Och bryr sig fast de har de jobbigt själv. Men jag förstår, hade jag förlorat mitt barn hade jag självklart haft kontakt med vännerna och tillsammans kämpat oss igenom dagarna. Men hennes föräldrar säger sånna snälla saker som gör att det känns som att man verkligen betydde någonting för Mimmi.
Då, när Ann-Christin var här satt jag och bläddrade igenom min almanacka några månader tillbaka. Och det stod någonting om Mimmi varje vecka.. "Äta lunch med Mimmi, vara med Mimmi, åka till stugan med Mimmi, gå på Tranan med Mimmi" o.s.v. Såklart skrev jag inte upp varje gång vi var med varann, men det sjukaste var att helt plötsligt efter att man läser allt man gjorde tillsammans med Mimmi vänder man blad också står det "Mimmis bortgång"... VA? Kan någon förklara det för mig?
Känns så kul att vi har kontakt med Veronicas mamma trots att det är 6 år sedan nu som Veronica gick bort. Det gör att Veronica lever kvar hos oss alla och jag förstår Ann-Christin som tänker att Veronica hade varit lika gamla som vi är nu. Vi tänker så klart "undra vad hon hade gått på gymnasiet, vad hon hade haft för klädstil och musikstil idag, vad hon hade gjort för val, hur hon hade sett ut, vilka hon hade valt att umgås med".
Samma sak är det med Mimmi, jag håller kontakten med hennes föräldrar och dom är så otroligt söta! Och bryr sig fast de har de jobbigt själv. Men jag förstår, hade jag förlorat mitt barn hade jag självklart haft kontakt med vännerna och tillsammans kämpat oss igenom dagarna. Men hennes föräldrar säger sånna snälla saker som gör att det känns som att man verkligen betydde någonting för Mimmi.
Då, när Ann-Christin var här satt jag och bläddrade igenom min almanacka några månader tillbaka. Och det stod någonting om Mimmi varje vecka.. "Äta lunch med Mimmi, vara med Mimmi, åka till stugan med Mimmi, gå på Tranan med Mimmi" o.s.v. Såklart skrev jag inte upp varje gång vi var med varann, men det sjukaste var att helt plötsligt efter att man läser allt man gjorde tillsammans med Mimmi vänder man blad också står det "Mimmis bortgång"... VA? Kan någon förklara det för mig?
Om ni bara visste hur rörd jag är! Nu känns det iallafall som jag kommer att kunna göra någonting riktigt bra, i minne av dig. ♥
' Mimmi.. what can I do to bring you back?
Ibland blir det bara för jobbigt. Så att jag inte orkar med. Kan fortfarande inte förstå att Mimmi är borta och första gången jag gick till hennes gravplats fick jag knappt fram något. Att behöva gå till en av mina bästa vänners gravplats när man är 19 år känns helst sjukt.. bara SJUKT kändes det. Jag fick inte fram någonting. Inte ett ord, inte en tår ingenting för jag förstog ingenting. Den enda tanke jag fick fram var att jag för 3 månader sen umgicks med henne, då kunde jag titta på henne, ta på henne, prata med henne. Nu finns hon inte längre?
Det känns som att alla liksom "glömt" bort det också för det pratas knappt om henne längre. Jag orkar knappt prata om det heller för jag förvränger det. Jag har svårt att prata om det öppet men samtidigt behöver jag få prata om det. Ibland dyker det upp tankar som "så tyckte iallafall Mimmi" eller "så gjorde jag och Mimmi" sen slår tanken mig att hon inte ens finns längre. Hon finns iallafall inte fysiskt. Jag hoppas hon finns med oss psykiskt för det är det som gör att man orkar. Och det enda hoppet är att vi ska träffas igen när det är min tur att komma till himlen.
Du, Mimmi, fick en viktigare uppgift och jag kan garantera dig att du har det bättre där du är nu.
Vissa dagar är spärren på och då tar man inte in någonting. Jag kan kolla på hur många bilder som helst och säga det till mig själv hur många gånger som helst utan att förstå det. En annan dag räcker det med att jag ser en endaste bild på dig och sen är det som det är.. men ju mer tiden går desto mer inser man. Det blir mer ett faktum. Men jag vill inte inse det för skulle jag inse det skulle jag bryta ihop totalt. Som jag gjorde på jullovet fast värre. På lovet trodde jag aldrig att jag skulle orka gå tillbaka till skolan för jag mådde för dåligt.. såg inget hopp om livet och jag kände mig bara allmänt deprimerad. Men jag gick till skolan iallafall och sen dess har det känts bättre. När man är i skolan får man annat att tänka på men när man kommer hem igen på kvällarna då påminns man igen..
Den ena dagen är man så stark och den andra så svag.
Den 23 februari var det 6 år sedan Veronica lämnade oss också, och den 24 februari skulle hon ha fyllt 19 år. Nu kan jag besöka både Veronica, Lotta och Mimmi när jag går till kyrkan. Det känns bra att ha en plats att gå till.
Det går inte en dag utan att jag tänker på er, Veronica, Lotta & Mimmi ♥
Det känns som att alla liksom "glömt" bort det också för det pratas knappt om henne längre. Jag orkar knappt prata om det heller för jag förvränger det. Jag har svårt att prata om det öppet men samtidigt behöver jag få prata om det. Ibland dyker det upp tankar som "så tyckte iallafall Mimmi" eller "så gjorde jag och Mimmi" sen slår tanken mig att hon inte ens finns längre. Hon finns iallafall inte fysiskt. Jag hoppas hon finns med oss psykiskt för det är det som gör att man orkar. Och det enda hoppet är att vi ska träffas igen när det är min tur att komma till himlen.
Du, Mimmi, fick en viktigare uppgift och jag kan garantera dig att du har det bättre där du är nu.
Vissa dagar är spärren på och då tar man inte in någonting. Jag kan kolla på hur många bilder som helst och säga det till mig själv hur många gånger som helst utan att förstå det. En annan dag räcker det med att jag ser en endaste bild på dig och sen är det som det är.. men ju mer tiden går desto mer inser man. Det blir mer ett faktum. Men jag vill inte inse det för skulle jag inse det skulle jag bryta ihop totalt. Som jag gjorde på jullovet fast värre. På lovet trodde jag aldrig att jag skulle orka gå tillbaka till skolan för jag mådde för dåligt.. såg inget hopp om livet och jag kände mig bara allmänt deprimerad. Men jag gick till skolan iallafall och sen dess har det känts bättre. När man är i skolan får man annat att tänka på men när man kommer hem igen på kvällarna då påminns man igen..
Den ena dagen är man så stark och den andra så svag.
Den 23 februari var det 6 år sedan Veronica lämnade oss också, och den 24 februari skulle hon ha fyllt 19 år. Nu kan jag besöka både Veronica, Lotta och Mimmi när jag går till kyrkan. Det känns bra att ha en plats att gå till.
Det går inte en dag utan att jag tänker på er, Veronica, Lotta & Mimmi ♥
' Bilder på Mimmi och mig m.fl.
Älskad och saknad ♥
' Älskade, Mimmi <3
Jag kan inte förklara. Finns det något jag skulle kunna göra för att få tillbaka dig hit till oss, skulle jag inte tveka en sekund.
Visst finns mirakel?
♥
' En liten enkel förklaring
Mina vänner, eftersom nu så många frågat efter att jag skrev på min facebook-status: "Var är mina vänner när jag behöver dom som mest?" Så vill jag förklara vad jag menar, och det känner jag att jag gör lättast här!
Först vill jag börja med att säga att jag inte alls menar något illa med det jag skrev. Men efter att Mimmi gick bort och så, känns det som att många tar avstånd för att ni inte vet vad ni ska säga. Är det så? Rätta mig om jag har fel.. också kanske många tänker "men hon har säkert så många ändå nu att prata med" och då kan jag säga direkt att, så är det inte!
Men då kan jag bara säga att ni behöver inte vara orolig för att ni ska säga något dumt eller göra mig ledsen. För ledsen är jag ju redan och jag tror knappast att ni kan säga något dumt.
Jag förstår verkligen om det är svårt för er att veta om ni kan ta upp det, eller inte, om ni behöver säga något speciellt o.s.v. Men man behöver faktiskt inte göra det så krångligt. Det jag skulle uppskatta är att veta att ni finns här, och inte bara säga det utan också visa er. Vill jag prata med en psykolog så går jag till en sån ;) som sagt är det inte så krångligt.
Med det menar jag inte att ni måste prata med mig om Mimmi. Utan att bara finnas där som en vän, för ärligt talat så saknar jag att ha någon att vara med och prata med om allt möjligt.. och jag tycker att det går bra att prata om Mimmi och jag vill göra det för jag vill inte att folk ska glömma henne. Sen om det skulle få mig att skratta eller gråta, det är bara en naturlig sak för jag är inte heller annat än människa. Och jag beöver både skratta och gråta.
Jag vet inte om jag ska säga något mer men det känns som att jag iallafall har fått med det viktigaste..
Kom ihåg, det finns inga rätt eller fel..
Först vill jag börja med att säga att jag inte alls menar något illa med det jag skrev. Men efter att Mimmi gick bort och så, känns det som att många tar avstånd för att ni inte vet vad ni ska säga. Är det så? Rätta mig om jag har fel.. också kanske många tänker "men hon har säkert så många ändå nu att prata med" och då kan jag säga direkt att, så är det inte!
Men då kan jag bara säga att ni behöver inte vara orolig för att ni ska säga något dumt eller göra mig ledsen. För ledsen är jag ju redan och jag tror knappast att ni kan säga något dumt.
Jag förstår verkligen om det är svårt för er att veta om ni kan ta upp det, eller inte, om ni behöver säga något speciellt o.s.v. Men man behöver faktiskt inte göra det så krångligt. Det jag skulle uppskatta är att veta att ni finns här, och inte bara säga det utan också visa er. Vill jag prata med en psykolog så går jag till en sån ;) som sagt är det inte så krångligt.
Med det menar jag inte att ni måste prata med mig om Mimmi. Utan att bara finnas där som en vän, för ärligt talat så saknar jag att ha någon att vara med och prata med om allt möjligt.. och jag tycker att det går bra att prata om Mimmi och jag vill göra det för jag vill inte att folk ska glömma henne. Sen om det skulle få mig att skratta eller gråta, det är bara en naturlig sak för jag är inte heller annat än människa. Och jag beöver både skratta och gråta.
Jag vet inte om jag ska säga något mer men det känns som att jag iallafall har fått med det viktigaste..
Kom ihåg, det finns inga rätt eller fel..
' Ett sista farväl
Imorgon är en dag som jag gruvar mig för att ta mig igenom. Jag vill inte behöva ta ett sista farväl av dig. Men nu har ödet bestämt att det är så vilket gör otroligt ont i mitt hjärta. Dagen är imorgon, och den dagen skulle i det här läget kommit vilket som, så det är lika bra att ta sig igenom den så att man på något vis kan slappna av och försöka leva vidare sedan. Det är bara din kropp vi tar farväl av. Minnena kommer alltid bli detsamma. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta och i mina tankar.
' Film av "vi mot droger"
Vet inte vad jag tycker om filmen, menmen här är den iallafall...
' ibland är jag rädd att spärren ska öppna sig för mycket på en och samma gång
Satt och kikade på facebook och såg en bild på Mimmi's systers tautering. Den var jättefin och jag fick rysningar. Kollade lite på Mimmi's sida också och läste lite texter som hennes kompisar har skrivit. Så såg jag en text från hennes pappa. "Om en stjärna tänds varje gång jag tänker på dig, skulle natten förvandlas till dig / Jag älskar och saknar dig så ofattbart mycket" jag kan säga att då var det svårt att hålla sig..
Visade Victor dödsannonsen eftersom han inte sett den ännu och då brast det. Jag var påväg att fråga mig själv hur lång tid det kommer att ta innan man inser. För jag kan inte beskriva min känsla eller vad man ska kalla det..
Det känns som jag har en spärr runt hjärtat. När jag fick höra att Mimmi hade gått bort klarade inte spärren av att stå emot trycket och då var man självklart ledsen länge men det var ändå någonting som gjorde att man inte förstod. Man orkade inte förstå. För hur ska en människa kunna ta åt sig denna information? Det är ju en bearbetning som måste få ta sig den tid den behöver. Det är olika från individ till individ hur lång tid det ska ta innan man verkligen förstår.
Jag förstår fortfarande inte vad som har hänt med tanke på att jag inte ser dig som död. Fast det kommer jag nog aldrig göra. Men jag förstår inte att jag aldrig mer kommer att få träffa dig. Fast det vet jag ju inte. Men så länge jag lever kommer jag inte det. Men jag går ändå och hoppas på att ett mirakel ska ske. Att jag ska möta dig i korridoren. Att du ska ringa mig.
Den där spärren öppnar sig ibland, lite i taget och sen låter den sig vara öppen den lilla biten för att jag ska ta mig igenom det här. Under tiden jag vandrar genom livet kommer den att öppna sig mer och mer. Ibland är jag bara lite rädd för att den ska öppna sig för mycket på en och samma gång. Jag är rädd för att den dagen ska komma och jag ska inse vad som har hänt. Jag kan sitta och skriva om det såhär, men det betyder inte att jag förstår det eller vill förstå det.
Här om natten drömde jag om dig, jag såg dig också sa jag "men, du ska ju inte vara här?". Precis likadant drömde jag, flera gånger om Veronica när hon dog i cancer. Det var liksom inget elakt, att hon inte ska vara här. Utan jag bara visste att hon inte skulle vara här men ändå kunde jag se henne. Det är nog ett tecken på att hon finns här med oss.
Visade Victor dödsannonsen eftersom han inte sett den ännu och då brast det. Jag var påväg att fråga mig själv hur lång tid det kommer att ta innan man inser. För jag kan inte beskriva min känsla eller vad man ska kalla det..
Det känns som jag har en spärr runt hjärtat. När jag fick höra att Mimmi hade gått bort klarade inte spärren av att stå emot trycket och då var man självklart ledsen länge men det var ändå någonting som gjorde att man inte förstod. Man orkade inte förstå. För hur ska en människa kunna ta åt sig denna information? Det är ju en bearbetning som måste få ta sig den tid den behöver. Det är olika från individ till individ hur lång tid det ska ta innan man verkligen förstår.
Jag förstår fortfarande inte vad som har hänt med tanke på att jag inte ser dig som död. Fast det kommer jag nog aldrig göra. Men jag förstår inte att jag aldrig mer kommer att få träffa dig. Fast det vet jag ju inte. Men så länge jag lever kommer jag inte det. Men jag går ändå och hoppas på att ett mirakel ska ske. Att jag ska möta dig i korridoren. Att du ska ringa mig.
Den där spärren öppnar sig ibland, lite i taget och sen låter den sig vara öppen den lilla biten för att jag ska ta mig igenom det här. Under tiden jag vandrar genom livet kommer den att öppna sig mer och mer. Ibland är jag bara lite rädd för att den ska öppna sig för mycket på en och samma gång. Jag är rädd för att den dagen ska komma och jag ska inse vad som har hänt. Jag kan sitta och skriva om det såhär, men det betyder inte att jag förstår det eller vill förstå det.
Här om natten drömde jag om dig, jag såg dig också sa jag "men, du ska ju inte vara här?". Precis likadant drömde jag, flera gånger om Veronica när hon dog i cancer. Det var liksom inget elakt, att hon inte ska vara här. Utan jag bara visste att hon inte skulle vara här men ändå kunde jag se henne. Det är nog ett tecken på att hon finns här med oss.
' mimmi <3
♥ ♥ ♥
' Knark dödar, är du villig att chansa?
Bollnäs är en av de värsta städerna i Sverige vad det gäller droger. Ska det verkligen vara så?
Något måste göras NU.
En av mina bästa kompisar dog för bara någon vecka sen, p.g.a droger. Är det så det ska vara? Tror ni att jag hade en aning om att det skulle komma så nära mig? Tror ni att hennes föräldrar hade någon aning om att det skulle drabba deras dotter? Att hennes syskon hade en aning om att det skulle drabba deras syster?
Det kan drabba vem som helst, så tro inte att det inte händer dig. För det kanske det gör, nästa gång, av olika anledningar: de tar de själv, de blir i-lurade, de ska prova en enstaka gång också händer det o.s.v.
Det minsta ni kan göra är, om ni inte redan har gjort det, att gå med i VI MOT DROGER-gruppen på facebook. Gör det genast om du inte redan är medlem!
Tillsammans måste vi se till att det inte blir någon nästa gång! Men vad kan vi göra? Vi måste hjälpas åt.
VAD KAN VI GÖRA FÖR ATT KÄMPA MOT DROGERNA?
' Jag är inte stark, jag är för svag för att inse
Folk kommer fram till mig och säger att jag är så stark som orkar gå till skolan, eller som orkar le.
Men det är inte det, det handlar om. Egentligen är jag bara för svag för att inse hur det verkligen är.
Jag har inte insett än att Mimmi Jonsson är död. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger till mig själv att Mimmi Jonsson är död så förstår jag inte. Vet jag inte vad död är eller, vad?
Fortfarande kan jag komma på mig själv med att tänka att "jag kan ju ringa Mimmi". Men sen kommer jag på lika snabbt igen att, nej.. det kan jag inte. Men varför kan jag inte det?
Jag var in på din facebook nyss och kollade på bilder. Det är en massa bilder från i somras när vi spelade kubb och när vi var hemma hos dig och spelade brännboll med mera. Den här sommaren fick jag uppleva väldigt mycket tillsammans med dig och det är jag oerhört glad över såhär i efterhand. Jag har så otroligt många minnen att tänka tillbaka på. Bara fina och roliga minnen! När jag tänker på min tungpiercing kommer jag alltid att relatera den till dig för du var med när jag tog den, och du pushade mig.
Du var en av mina bästa vänner Mimmi och jag kan verkligen inte förstå vart du är nu?
Överhuvudtaget när jag tänker på hur lite tid jag ägnat åt mina vänner eller hur lite jag visat att jag bryr mig om dom får jag dåligt samvete. För det är inte säkert att man hinner.
Jag önskar jag fick mer tid med dig Mimmi. Du var den jag umgicks med mest av alla mina vänner i somras. Och att det blev just du som jag umgicks mest med, ja det kanske var en mening med det. För jag skulle inte få lika mycket tid med dig som med dom andra.
När jag tittar på bilder på dig tänker jag inte att du är död och att vi ska begrava dig. För jag förstår verkligen inte att det är just du.
Nä, för när jag ser på bilder på dig tänker jag att det är dig som jag möter i korridoren, som jag går och äter lunch med, som jag spelar kort med på rasten, som jag ringer när jag har tråkigt eller behöver någon att prata med, som jag skulle åka till Gävle med nu när Amanda fyllt år, och som jag ska skapa fler minnen med. Jag kommer ihåg att jag sa till dig att jag var glad över att vi börjat umgås igen. Och det känner jag att det var tur jag gjorde. Jag önskar att du hade insett hur många som brydde sig om dig. Och jag tycker det är synd att fler inte talade om det för dig. Utan dom säger det nu.
När jag slutat trösta alla andra, ja den dagen kanske jag kommer att inse det själv. Att hon är inte bara borta för dem, hon är även borta för mig.
' Vi måste komma på vad det är vi ska värdesätta, och följa våran tanke
Efter en sådan här sak har hänt, är det inte då vi borde inse att vi ska ta hand om varandra?
Nej istället skuldbelägger, tävlar vi och är arga på varandra. Jag undrar vad som egentligen är viktigast?
Nej istället skuldbelägger, tävlar vi och är arga på varandra. Jag undrar vad som egentligen är viktigast?
' Allt annat känns inte viktigt längre.
Allt runtomkring känns så oviktigt. Det spelar ingen roll vad jag har för kläder på mig idag. Det spelar ingen roll om vi förlorar en match, vad vi ska äta för mat, eller om håret är smutsigt. Allt jag väljer att göra viktigt i mitt liv nu, det är att komma ihåg Mimmi som den hon var, att visa min familj, mina vänner och min pojkvän hur oerhört tacksam jag är över att få dela mitt liv med dem. Hur mycket jag älskar dem. Att komma ihåg vad som är viktigt i livet. Det är det som är viktigt.
Det är tungt just nu. Men det ska det vara också. Det gäller bara att försöka acceptera det och vi vet varför det är tungt. För vi har förlorat en underbar tjej som lyste upp våra vardag. Vi tar oss igenom dagarna ändå så gott det går. Och jag kan erkänna att jag ler både på insidan och utsidan, när jag tänker på alla vackra minnen tillsammans med dig.
Jag kollade nyss på en video på min telefon när jag, Victor, Johan och Mimmi gick ute i skogen.. jag lyssnade tills jag hörde henne säga "Hannah, videobloggar du?" Och jag hör verkligen humorn i hennes röst. Hon tyckte nog att jag var lite konstig då.. och ja, jag försökte mig på att videoblogga. Men jag lade aldrig ut den. Kommer ni ihåg när jag skrev att jag skulle göra det? Det blev aldrig av men jag har den kvar, och det är jag glad över.
När jag orkar lyssna igenom hela, då ska jag lägga upp den här.
Det är tungt just nu. Men det ska det vara också. Det gäller bara att försöka acceptera det och vi vet varför det är tungt. För vi har förlorat en underbar tjej som lyste upp våra vardag. Vi tar oss igenom dagarna ändå så gott det går. Och jag kan erkänna att jag ler både på insidan och utsidan, när jag tänker på alla vackra minnen tillsammans med dig.
Jag kollade nyss på en video på min telefon när jag, Victor, Johan och Mimmi gick ute i skogen.. jag lyssnade tills jag hörde henne säga "Hannah, videobloggar du?" Och jag hör verkligen humorn i hennes röst. Hon tyckte nog att jag var lite konstig då.. och ja, jag försökte mig på att videoblogga. Men jag lade aldrig ut den. Kommer ni ihåg när jag skrev att jag skulle göra det? Det blev aldrig av men jag har den kvar, och det är jag glad över.
När jag orkar lyssna igenom hela, då ska jag lägga upp den här.
' Man måste ha tankar som stärker
Igår slog det mig. Jag vet inte var jag fick det ifrån.. Det var som att hon sa det till mig.
När man dör, så kommer man tänka: men varför gör alla sån stor grej av det här? Jag är inte borta. Jag är bland er allihopa fast ni inte ser mig och vi träffs ju här så småningom! Jag har det bra här. Gör inte en sån stor sak utav det! Men, man får vara ledsen. Men bara för att vi inte sitter och gråter betyder det heller inte att vi inte sörjer. Hon vet att vi är ledsen men hon vill att vi ska kämpa oss igenom vardagen så bra som möjligt ändå.
Jag tror att det är så.
När man dör, så kommer man tänka: men varför gör alla sån stor grej av det här? Jag är inte borta. Jag är bland er allihopa fast ni inte ser mig och vi träffs ju här så småningom! Jag har det bra här. Gör inte en sån stor sak utav det! Men, man får vara ledsen. Men bara för att vi inte sitter och gråter betyder det heller inte att vi inte sörjer. Hon vet att vi är ledsen men hon vill att vi ska kämpa oss igenom vardagen så bra som möjligt ändå.
Jag tror att det är så.
' hon sover bara.
Idag var vi hem till Mimmis familj. Lämnade blommor och så. Det känns otroligt skönt efteråt att få se och höra hur det går för dom så man slipper få en massa bilder och tankar som snurrar i huvudet. Jag är glad att vi åkte dit idag för att visa dem att vi bryr oss och visa att vi finns här för varandra. Jag lider oerhört med dom. Det var väldigt många och fina blommor där och det är bara ett tecken på att Mimmi var så omtyckt och att hon är saknad.
Att se Mimmis lillasyster Emma gav mig lite mer energi. Att se henne springa omkring där på golvet och le ändå. Det är tur att dom har någon med mycket energi som dom kan få glädje ifrån.
När vi tänker på Mimmi känner vi också glädje. Just för att hon var/är en sådan glädjespridare och var positiv till allting och pushade en. Det är som hennes mamma sa: det är så tomt, för hon lyfte ett helt rum med sin utstrålning.
Jag har bestämt mig för att ta en dusch, byta om och försöka pigga upp mig själv. Jag vet att Mimmi vill att vi ska kunna fortsätta vara glad och minnas henne som den hon var. Och då tänker jag göra det. Jag försöker bara tänka att hon somnade och kommer att fortsätta sova fast vi är vaken. Men den dagen när jag kommer att somna kommer vi att träffas igen. Och undertiden, på min väg när jag fortfarande är vaken så finns du här bland oss, med oss på vägen fast det är bara det att vi inte kan se dig.
Men jag kommer tillåta mig själv att vara glad, jag kommer tillåta mig själv att vara ledsen, jag kommer tillåta mig själv att vara arg. För det är en bearbetning. Allt vi går igenom nu är en bearbetning i sig. Och det måste få ta den tid det tar.
Att se Mimmis lillasyster Emma gav mig lite mer energi. Att se henne springa omkring där på golvet och le ändå. Det är tur att dom har någon med mycket energi som dom kan få glädje ifrån.
När vi tänker på Mimmi känner vi också glädje. Just för att hon var/är en sådan glädjespridare och var positiv till allting och pushade en. Det är som hennes mamma sa: det är så tomt, för hon lyfte ett helt rum med sin utstrålning.
Jag har bestämt mig för att ta en dusch, byta om och försöka pigga upp mig själv. Jag vet att Mimmi vill att vi ska kunna fortsätta vara glad och minnas henne som den hon var. Och då tänker jag göra det. Jag försöker bara tänka att hon somnade och kommer att fortsätta sova fast vi är vaken. Men den dagen när jag kommer att somna kommer vi att träffas igen. Och undertiden, på min väg när jag fortfarande är vaken så finns du här bland oss, med oss på vägen fast det är bara det att vi inte kan se dig.
Men jag kommer tillåta mig själv att vara glad, jag kommer tillåta mig själv att vara ledsen, jag kommer tillåta mig själv att vara arg. För det är en bearbetning. Allt vi går igenom nu är en bearbetning i sig. Och det måste få ta den tid det tar.
' Jag vet att du finns hos oss
Jag läste Mimmis systers blogg, där hon skrev att lamporna tändes och släcktes hemma där och att det kom starka rökdofter vilket det inte brukade göra. Mimmi rökte.
Jag berättade det för mamma och fick som svar:
"Hon var nog med oss inatt också.. 01:22 satte högtalaren i sovrummet igång på högsta volym så jag flög ur sängen. Dekodern och projektorn var helt av.. sen somnade jag inte om...."
Jag själv sov hos Victor. Och jag måste säga att jag önskar jag hade varit hemma då. Jag blev lättad av att höra det. Det är som en sorts tröst.
Jag vet att du är här med oss Mimmi. Jag bara vet det!
Jag berättade det för mamma och fick som svar:
"Hon var nog med oss inatt också.. 01:22 satte högtalaren i sovrummet igång på högsta volym så jag flög ur sängen. Dekodern och projektorn var helt av.. sen somnade jag inte om...."
Jag själv sov hos Victor. Och jag måste säga att jag önskar jag hade varit hemma då. Jag blev lättad av att höra det. Det är som en sorts tröst.
Jag vet att du är här med oss Mimmi. Jag bara vet det!
' Det är bara svart..
Mimmi & Jag, för inte så längesedan.
R.I.P älskade vän. ♥
Och tack Amanda för pratstunden. Jag finns här för dig, alltid!
