' Mimmi.. what can I do to bring you back?

Ibland blir det bara för jobbigt. Så att jag inte orkar med. Kan fortfarande inte förstå att Mimmi är borta och första gången jag gick till hennes gravplats fick jag knappt fram något. Att behöva gå till en av mina bästa vänners gravplats när man är 19 år känns helst sjukt.. bara SJUKT kändes det. Jag fick inte fram någonting. Inte ett ord, inte en tår ingenting för jag förstog ingenting. Den enda tanke jag fick fram var att jag för 3 månader sen umgicks med henne, då kunde jag titta på henne, ta på henne, prata med henne. Nu finns hon inte längre?

Det känns som att alla liksom "glömt" bort det också för det pratas knappt om henne längre. Jag orkar knappt prata om det heller för jag förvränger det. Jag har svårt att prata om det öppet men samtidigt behöver jag få prata om det. Ibland dyker det upp tankar som "så tyckte iallafall Mimmi" eller "så gjorde jag och Mimmi" sen slår tanken mig att hon inte ens finns längre. Hon finns iallafall inte fysiskt. Jag hoppas hon finns med oss psykiskt för det är det som gör att man orkar. Och det enda hoppet är att vi ska träffas igen när det är min tur att komma till himlen.
Du, Mimmi, fick en viktigare uppgift och jag kan garantera dig att du har det bättre där du är nu.

Vissa dagar är spärren på och då tar man inte in någonting. Jag kan kolla på hur många bilder som helst och säga det till mig själv hur många gånger som helst utan att förstå det. En annan dag räcker det med att jag ser en endaste bild på dig och sen är det som det är.. men ju mer tiden går desto mer inser man. Det blir mer ett faktum. Men jag vill inte inse det för skulle jag inse det skulle jag bryta ihop totalt. Som jag gjorde på jullovet fast värre. På lovet trodde jag aldrig att jag skulle orka gå tillbaka till skolan för jag mådde för dåligt.. såg inget hopp om livet och jag kände mig bara allmänt deprimerad. Men jag gick till skolan iallafall och sen dess har det känts bättre. När man är i skolan får man annat att tänka på men när man kommer hem igen på kvällarna då påminns man igen..

Den ena dagen är man så stark och den andra så svag.

Den 23 februari var det 6 år sedan Veronica lämnade oss också, och den 24 februari skulle hon ha fyllt 19 år. Nu kan jag besöka både Veronica, Lotta och Mimmi när jag går till kyrkan. Det känns bra att ha en plats att gå till.

Det går inte en dag utan att jag tänker på er, Veronica, Lotta & Mimmi ♥

Kommentarer
Postat av: Malin

<3 <3 <3

2010-02-10 @ 21:48:29
URL: http://malinschon.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0