' nyårslöften
Det är bra det här med nyårslöften. Man har ett mål och äntligen ett datum när man måste sätta igång och det får en att komma igång. Det är bara du själv som kan ändra ditt liv eller påverka hur det ska se ut.
Mina nyårslöften 2010 är:
- Ta hand om mina nära och kära extra mycket
- Lära mig att säga nej
- Skapa mer lugn och ro runtomkring mig; det kan räcka med att göra lite mysigt på rummet, tända ett ljus och läsa en bok eller liknande.
- Få in bättre rutiner; gå och lägga mig i tid på kvällarna, kliva upp i tid på morgnarna, träna regelbundet.
- Tänka mer på mig själv och mindre på alla andra. Det betyder inte att jag ska bli en eogistisk bitch eller något. Nej, det betyder att jag måste tänka på mig själv och att jag också ska få må bra.
- Och slutligen det jag redan berättat; Inget godis, chips eller liknande. Endast popcorn, nötter och mineralvatten. Läsk går bra vissa helger eller vissa speciella tillfällen.
Det var ganska många, men också ganska enkla nyårslöften som jag ska göra mitt bästa för att hålla.
Nu kanske du också fått lite tips på nyårslöften :) gott nytt 2010!
Allt det där har jag framför mig.
Kanske ska börja med att berätta vad jag sommarjobbar med, så att vissa som inte vet förstår.
Jag är på ett ålderdomshem med olika avdelningar, fast på min avdelning är det inte bara äldre utan också psykiskt sjuka. Det är människor i alla åldrar, men vissa är också väldigt gamla. Vissa lite mindre sjuk, vissa lite mer.
Jag har alltid så bråttom med allting, flytta hemifrån och göra vissa saker. Det känns som att jag "måste göra det nu medan jag kan" Till exempel bo i Sthlm, resa, skaffa barn o.s.v. För jag vill ju inte att mina barn ska växa upp i Stockholm och jag vill inte flytta från de heller när jag blir äldre och vill finnas där för barnbarn liksom. Men häromdagen när jag jobbade, så satt jag och matade en tant. Och tänkte på alla fotografier alla har på respektive rum. På barn, barnbarn, bröllopsfoton med mera. Då insåg jag någonting som jag inte tänkt på förut. "Jag har allt detta framför mig." Jag är ju ung, jag hinner. Tänk när jag flyttar hemifrån, skaffar barn, gifter mig och allt det där. Jag har bara inte kommit dit än. Jag måste sluta ha så bråttom, för en dag finns allting plötsligt där, eller är över. Man sitter där pensionerad liksom på ålderdomshemmet och allt är förbi.
Men samtidigt kan man inte ta allting för givet. Man bör leva i nuet, se vad man har just nu. Njuta, och bestämma sig för att ta framtiden som den kommer. Jag kanske inte kan få barn? Eller ha tillräcklig ekonomi för att ha just det där huset, mina barn kanske är allergiska så jag inte kan skaffa en hund? Eller så blir jag kvar i Bollnäs av någon anledning. Någon kanske blir sjuk, vad som helst kan hända.
Men, det är också bra att ha framtidsplaner. Ibland känns det som att jag går till överdrift. Man kan ha planer till en viss nivå, så att man har mål och vet på ett ungefär vad man vill med livet. Det tror jag är viktigt. Men när jag planerar slutar det aldrig.. jag kommer liksom in på år för år, hur jag vill leva, med vem, var, när.. o.s.v. Först ska jag bo i lägenhet, och där ska det se ut si och så, jag ska laga den här sortens maten och jag vill ha den tv'n, dom tapeterna.. bo i den där staden, göra si och så. Resa till det och det landet. Sen när jag har det där jobbet då ska jag flytta till ett hus som ska ligga på det där stället, jag ska ha tillgång till de där sakerna, ställena.. och när jag blir äldre och mina barn flyttat hemifrån vill jag ha en husbil och en hund och fortsätta resa runt, fast i Sverige. Ja.. ni märker ju kanske själv.... jag skulle kunna planera mitt liv år för år! Det skulle varit lite kul att göra det för att se hur många år av dem som går i uppfyllelse.
Men ska jag se tillbaka på mitt liv i den här åldern kommer jag ju bara att komma ihåg hur jag planerade inför framtiden, det är ju inte bra. Jag måste lära mig att leva i nuet, som sag! Nu medsamma.
Men samtidigt när jag planerar känns det som att jag börjar hitta mig själv litegrann, inser vem jag är och vad jag vill med mitt liv...
Jag är på ett ålderdomshem med olika avdelningar, fast på min avdelning är det inte bara äldre utan också psykiskt sjuka. Det är människor i alla åldrar, men vissa är också väldigt gamla. Vissa lite mindre sjuk, vissa lite mer.
Jag har alltid så bråttom med allting, flytta hemifrån och göra vissa saker. Det känns som att jag "måste göra det nu medan jag kan" Till exempel bo i Sthlm, resa, skaffa barn o.s.v. För jag vill ju inte att mina barn ska växa upp i Stockholm och jag vill inte flytta från de heller när jag blir äldre och vill finnas där för barnbarn liksom. Men häromdagen när jag jobbade, så satt jag och matade en tant. Och tänkte på alla fotografier alla har på respektive rum. På barn, barnbarn, bröllopsfoton med mera. Då insåg jag någonting som jag inte tänkt på förut. "Jag har allt detta framför mig." Jag är ju ung, jag hinner. Tänk när jag flyttar hemifrån, skaffar barn, gifter mig och allt det där. Jag har bara inte kommit dit än. Jag måste sluta ha så bråttom, för en dag finns allting plötsligt där, eller är över. Man sitter där pensionerad liksom på ålderdomshemmet och allt är förbi.
Men samtidigt kan man inte ta allting för givet. Man bör leva i nuet, se vad man har just nu. Njuta, och bestämma sig för att ta framtiden som den kommer. Jag kanske inte kan få barn? Eller ha tillräcklig ekonomi för att ha just det där huset, mina barn kanske är allergiska så jag inte kan skaffa en hund? Eller så blir jag kvar i Bollnäs av någon anledning. Någon kanske blir sjuk, vad som helst kan hända.
Men, det är också bra att ha framtidsplaner. Ibland känns det som att jag går till överdrift. Man kan ha planer till en viss nivå, så att man har mål och vet på ett ungefär vad man vill med livet. Det tror jag är viktigt. Men när jag planerar slutar det aldrig.. jag kommer liksom in på år för år, hur jag vill leva, med vem, var, när.. o.s.v. Först ska jag bo i lägenhet, och där ska det se ut si och så, jag ska laga den här sortens maten och jag vill ha den tv'n, dom tapeterna.. bo i den där staden, göra si och så. Resa till det och det landet. Sen när jag har det där jobbet då ska jag flytta till ett hus som ska ligga på det där stället, jag ska ha tillgång till de där sakerna, ställena.. och när jag blir äldre och mina barn flyttat hemifrån vill jag ha en husbil och en hund och fortsätta resa runt, fast i Sverige. Ja.. ni märker ju kanske själv.... jag skulle kunna planera mitt liv år för år! Det skulle varit lite kul att göra det för att se hur många år av dem som går i uppfyllelse.
Men ska jag se tillbaka på mitt liv i den här åldern kommer jag ju bara att komma ihåg hur jag planerade inför framtiden, det är ju inte bra. Jag måste lära mig att leva i nuet, som sag! Nu medsamma.
Men samtidigt när jag planerar känns det som att jag börjar hitta mig själv litegrann, inser vem jag är och vad jag vill med mitt liv...
Nattens dröm
Statistiken stiger på min nya blogg och sjunker på min gamla, precis som jag hoppades! :) Lämna gärna ett spår efter er också!
Gud vad det kan kännas verkligt när man drömmer ibland. I samma ögonblick som man vaknar tror man att det är på riktigt, men när man fått känna efter lite och inser var man befinner sig, hur man egentligen känner och hur situationen är, då förstår man att det bara var en dröm.
Inatt drömde jag något konstigt, det var som att en annan person tagit över min pojkväns kropp. (Med en annan person vet jag precis vem det var men vill inte "peka ut" honom). Kanske inte tagit över, men han hade samma betéende om man säger så.
Vi var på skolan och jag gick fram till honom och han frågade om jag hade pratat med ******. (En tjej). Jag sa; nej, varför skulle jag? Innan det var färdigt sa han att han ville vara "uppdaterad". Jag antar att han ville känna sig fri, inte vara i ett förhållande. Och det slutade med att jag gjorde slut och han tyckte det var jättekonstigt.
Skulle kunna göra drömmen mycket längre och skriva mer detaljer men det känns ändå lite privat, trots att det var en dröm. Jag tror drömmar speglar en själv litegrann och därför struntar jag ibland i att berätta mina drömmar för någon. Jag vet inte varför jag drömde den här drömmen, jag har ju världens bästa pojkvän som behandlar mig som en liten prinsessa. Man kan inte vara annat än lycklig.
Kanske var därför jag drömde det, för jag är rädd att förlora denna lycka... rädd att han ska känna sig instängd.
Gud vad det kan kännas verkligt när man drömmer ibland. I samma ögonblick som man vaknar tror man att det är på riktigt, men när man fått känna efter lite och inser var man befinner sig, hur man egentligen känner och hur situationen är, då förstår man att det bara var en dröm.
Inatt drömde jag något konstigt, det var som att en annan person tagit över min pojkväns kropp. (Med en annan person vet jag precis vem det var men vill inte "peka ut" honom). Kanske inte tagit över, men han hade samma betéende om man säger så.
Vi var på skolan och jag gick fram till honom och han frågade om jag hade pratat med ******. (En tjej). Jag sa; nej, varför skulle jag? Innan det var färdigt sa han att han ville vara "uppdaterad". Jag antar att han ville känna sig fri, inte vara i ett förhållande. Och det slutade med att jag gjorde slut och han tyckte det var jättekonstigt.
Skulle kunna göra drömmen mycket längre och skriva mer detaljer men det känns ändå lite privat, trots att det var en dröm. Jag tror drömmar speglar en själv litegrann och därför struntar jag ibland i att berätta mina drömmar för någon. Jag vet inte varför jag drömde den här drömmen, jag har ju världens bästa pojkvän som behandlar mig som en liten prinsessa. Man kan inte vara annat än lycklig.
Kanske var därför jag drömde det, för jag är rädd att förlora denna lycka... rädd att han ska känna sig instängd.
