' De lever kvar bland oss, genom oss
I söndags kom Ann-Christin, Veronicas mamma, hit och skulle hämta Veronicas teckningar, brevet hon skrev till vår klass och texten jag skrivit och läst upp i kyrkan. Ann-Christin blev kvar och fikade vilket jag tycker var jättekul. Efter ett tag var jag och Victor tvungen att åka på kalas men hon stannade kvar ett bra tag tydligen :)
Känns så kul att vi har kontakt med Veronicas mamma trots att det är 6 år sedan nu som Veronica gick bort. Det gör att Veronica lever kvar hos oss alla och jag förstår Ann-Christin som tänker att Veronica hade varit lika gamla som vi är nu. Vi tänker så klart "undra vad hon hade gått på gymnasiet, vad hon hade haft för klädstil och musikstil idag, vad hon hade gjort för val, hur hon hade sett ut, vilka hon hade valt att umgås med".
Samma sak är det med Mimmi, jag håller kontakten med hennes föräldrar och dom är så otroligt söta! Och bryr sig fast de har de jobbigt själv. Men jag förstår, hade jag förlorat mitt barn hade jag självklart haft kontakt med vännerna och tillsammans kämpat oss igenom dagarna. Men hennes föräldrar säger sånna snälla saker som gör att det känns som att man verkligen betydde någonting för Mimmi.
Då, när Ann-Christin var här satt jag och bläddrade igenom min almanacka några månader tillbaka. Och det stod någonting om Mimmi varje vecka.. "Äta lunch med Mimmi, vara med Mimmi, åka till stugan med Mimmi, gå på Tranan med Mimmi" o.s.v. Såklart skrev jag inte upp varje gång vi var med varann, men det sjukaste var att helt plötsligt efter att man läser allt man gjorde tillsammans med Mimmi vänder man blad också står det "Mimmis bortgång"... VA? Kan någon förklara det för mig?
Känns så kul att vi har kontakt med Veronicas mamma trots att det är 6 år sedan nu som Veronica gick bort. Det gör att Veronica lever kvar hos oss alla och jag förstår Ann-Christin som tänker att Veronica hade varit lika gamla som vi är nu. Vi tänker så klart "undra vad hon hade gått på gymnasiet, vad hon hade haft för klädstil och musikstil idag, vad hon hade gjort för val, hur hon hade sett ut, vilka hon hade valt att umgås med".
Samma sak är det med Mimmi, jag håller kontakten med hennes föräldrar och dom är så otroligt söta! Och bryr sig fast de har de jobbigt själv. Men jag förstår, hade jag förlorat mitt barn hade jag självklart haft kontakt med vännerna och tillsammans kämpat oss igenom dagarna. Men hennes föräldrar säger sånna snälla saker som gör att det känns som att man verkligen betydde någonting för Mimmi.
Då, när Ann-Christin var här satt jag och bläddrade igenom min almanacka några månader tillbaka. Och det stod någonting om Mimmi varje vecka.. "Äta lunch med Mimmi, vara med Mimmi, åka till stugan med Mimmi, gå på Tranan med Mimmi" o.s.v. Såklart skrev jag inte upp varje gång vi var med varann, men det sjukaste var att helt plötsligt efter att man läser allt man gjorde tillsammans med Mimmi vänder man blad också står det "Mimmis bortgång"... VA? Kan någon förklara det för mig?
Om ni bara visste hur rörd jag är! Nu känns det iallafall som jag kommer att kunna göra någonting riktigt bra, i minne av dig. ♥
Kommentarer
Trackback
