Hannah's Days

Jag önskar att alla dagar var bra dagar. Men vem bestämmer egentligen vilken dag som ska vara bra och vilken dag som ska vara dålig, annan än en själv? Det händer såklart alla att man har dåliga dagar. Men det är också då man har chansen själv att påverka den dåliga dagen och kanske förvandla den så gott det går till en bra dag. Det gäller att tänka på allt positivt som händer i vardagen istället för att lägga ner all energi och tid på att fundera på, och klaga över det negativa.

Det är så skönt att vara vuxen. Att inte gå i skolan längre. När jag tog studenten i somras blev jag fri att göra vad jag vill. Och det har jag tagit tillvara på. Jag jobbar på en förskola där jag trivs superbra. Jag håller på att starta eget företag. Jag tjänar pengar. Jag väljer mitt liv nu, jag väljer vilka jag ska få umgås med och lägga min tid och energi på och det är så jävla skönt!

Eftersom många undrar, påpekar och tycker att det är konstigt att jag nästan aldrig dricker alkohol tänkte jag nu göra ett alldeles eget inlägg om det, även om det kanske är så att de som just undrar, påpekar och tycker en massa saker inte kommer att läsa det här så kan det kännas bra för mig att skriva det. Det är väl det som bloggar är till för, right? Dessutom kan det vara skönt för mig att hänvisa till det här inlägget istället för att slippa dra min livs historia öga mot öga med personen i fråga.

Vet ni vad? Nu är jag fri. Nu är det här, det jag har drömt om. Att ta ett steg ut i vuxenlivet, i det verkliga livet och sköta mig själv, bestämma själv. Jag ska ta vara på det. Vår lärare sa till oss idag: Var modig, för nu har ni chansen att göra vad ni vill, och låt ingen hindra er! Och det är precis så jag känner. Jag är glad att jag har drömmar och mål om att flytta till en ny stad, resa, upptäcka värden, och livet. Och ingen ska få hindra mig.

Är det när man flyttar hemifrån, vid en viss ålder eller när man klarar av att ta hand om sig själv? Det har jag länge funderat på och jag tror många tycker och tänker olika. Men det är ju jobbigt när man inte vet när man ska klassa sig själv som vuxen ju.. haha. Men jag tycker att man iallafall fyllt 20 och sen är man vuxen. Men det betyder ju inte att man är barn tills dess men man är ju ändå tonåring till man fyller 20, så jag tycker nog så. Fast alla är ju inte vuxen för att dom fyllt 20 heller, jag tycker väldigt många är rätt barnslig i den åldern så det är nog olika från individ till individ.

Är glaset halvfullt eller halvtomt...?

.. känner ni igen er?

Vet inte varför, men känner mig så otroligt glad bara! Livet känns liksom lättsamt och kan det vara för att våren är på väg kanske? Och för att jag är kär i världens bästa pojkvän som är mer än bäst? ♥ Kan det vara för att jag tar studenten om mindre än 3 månader och att jag trivs superbra på min praktikplats? Att jag har fått mina studentgrejer, att jag har världens bästa familj(er) och vänner. Vänner både på jorden och i himlen. Men så är det.

Kanske det också kan vara för att jag har kommit igång så bra med mina skolarbeten och för att jag troligtvis kommer att studera/bo i Gävle till hösten? Jag vet inte vad, men lycklig är jag iallafall!

Idag är det sex år sedan Veronica lämnade oss. Imorgon skulle hon fyllt 19 år. Måste verkligen ta mig i kragen och gå till graven. Både hennes, Lottas och Mimmis. Tänker på er allihop ♥

Just nu är det en arg Hannah som sitter och knappar på tangenterna men något annat kan ni nog inte förvänta er just nu.

Har inte Bollnäs förstått följderna med droger? Det verkar inte så då man läser nästan varje dag i tidningen att någon omhändertagits eller förts till sjukhus och så vidare och så vidare... Åh jag blir så jävla förbannad! Jag vet inte om det beror på att det uppmärksammats mer efter att Mimmi gick bort eller om det är så att det är mer droger efter vad som hänt. Men vad jag VET är att det inte har slutat pågå!

Okej, jag hajjar om ni som tar droger mår dåligt och inte vet var ni har er själva MEN det finns andra lösningar! Drogerna förvärrar bara allt. Jag tycker bara det är så jävla omoget och PINSAMT att läsa tidningen och höra alla som tar droger och skryter om det! Har ni ingen jävla ting bakom pannbenet?

Jag struntar i om den här 19-åringen är någon jag känner eller inte men det är inte jag som ska skämmas och vare sig jag känner personen eller inte, eller vet vem det är, så kan jag påstå att det är lika idiotiskt.

Och jag kan direkt säga att jag försvarar inte det Mimmi gjorde heller för det var lika idiotiskt. Hon dog ju! Däremot tycker jag att det är för jävligt att det som hände, hände och att det gick som det gick. För ingen kan ersätta Mimmi och jag kommer aldrig träffa henne igen, så jag sörjer självklart! Men det var riktigt dumt..

Och dom här 30-åringarna det skrivs om i tidningarna som tagit droger? Vad fan är ni för jävla förebilder för ungdomarna och samhället? Ni som är äldre, ni är inte barn, ni är inte ens ungdomar, ni är VUXNA människor!

Visst, ni kan säga att jag inte har någon erfarenhet av droger och inte vet vad jag pratar om. För nej, jag har inte tagit droger och inte varit i kontakt med själva drogerna. Jag har aldrig sett en drog i hela mitt liv. Men DÄREMOT har jag erfarenhet av en död vän! En av mina närmsta vänner som jag går och tänker på varenda jävla dag och undrar vafan det skulle hända för.. jag kommer aldrig få träffa min vän igen och hon hann bara bli 18 år. Är inte det rätt sjukt? Låter det inte sjukt i era öron? För sjukt är vad det är, det är åt helvete...
Och DET kan jag kalla erfarenhet av följderna av droger. Är inte det tillräckligt nog?

Det kanske är oss ni ska lyssna på. Som vet hur det känns och vad det innebär, istället för att lyssna på era pundarkompisar som är inne i någon slags bubbla som dom inte kan ta sig ur och har förstört hela sitt liv.. även om dom tar sig ur det. Skulle ni vara stolta över att berätta för era barn när ni blir stor, om vad ni hållt på med? Det tror jag inte för ni kan inte stå för det ni gjort, och om ni ens hinner bli vuxna och skaffa barn. Jag är jävligt djup nu men det enda jag pratar om är sanningen...

Believe me...

Satt nyss och funderade på hur bra år 2009 har varit för mig. Jag har nog aldrig varit så lycklig och mått så bra! Den 11 januari blev jag 18 år, och det blir man ju bara en gång. 12 januari, blev det jag & Victor. 9 april fick jag körkort, skolan har gått bra, jag har fått mycket bättre betyg.. och allt detta har gjort livet mycket lättare att leva. Men speciellt Victor, för utan dig har inte allt varit lika enkelt. Jag svävar på rosa moln tillsammans med dig!

Men det har också hänt saker som inte fick hända.. dels lite personliga saker, dels att jag varit så stressad och framför allt att Mimmi har gått bort. Det är något som verkligen inte fick hända.

Men det är ju så. Man stöter på hinder på vägen i livet som gör att man blir starkare och kommer att nå längre än dom som inte gör det, som följer strömmen den raka vägen. Men till slut faller det för dom också. Vägen måste bli krokig någonstans. För det är den krokiga vägen som man blir stark utav.

År 2010 kommer att bli ett "vilo-år" för mig. Men först ska jag ta studenten! Tills dess tänker jag ta tag i skolan, jobba ihop dom betyg jag vill ha och bara njuta av sista terminen i skolan.
Sen ska jag, som sagt, vila. Sova, ta det lugnt. Njuta av ledigheten. Ladda nya batterier. För det kommer jag att vara värd.
Och det kommer jag att behöva om jag ska ha tillräckligt med energi att börja jobba eller plugga sen.
Jag kommer naturligtvis att fundera över vad jag ska göra med mitt liv sen. Om jag ska jobba, plugga, var jag ska jobba eller vad jag ska plugga till? Om jag ska flytta, eller bo kvar.

Något jag vet att jag vill göra med mitt liv är att resa. Så att jobba lite extra under mitt sabbats-år och tjäna lite pengar till resor vore inte så fel. Dessutom tänker jag önska mig rese-pengar när jag fyller år. För resa, det är något jag tänker göra. Skaffa lite erfarenheter, lära sig något nytt och koppla av.

År 2010 ska jag:

Januari- Fylla 19 år, fira min och Victor's 1-årsdag.
Februari- oklart :)
Mars- oklart :)
April- Åka till Polen & Tyskland
Maj- oklart :)
Juni- Ta studenten och åka till Frankrike
Juli- oklart :)
Augusti- oklart :)
September- oklart :)
Oktober- oklart :)
November- oklart :)
December- oklart :)

- Ja, jag har planer framåt. Men jag insåg precis att jag har väldigt mycket planer, jag har till och med så mycket planer att jag glömmer bort att jag lever här och nu. Ja istället lever jag mig in i min "roll" som vuxen när jag bor i mitt nyrenoverade hus, är gift och väntar mitt första barn med högsta föräldrapenningen, har både planerade och genomförda resor någonstans ute i världen, m.m... vad naiv man är ibland? Det värsta är också att jag planerar allt i minsta detalj. "Den här boken ska jag köpa till mitt barn!" eller "det här och det ska jag lära mitt barn". Det är klart, man lär känna sig själv och man vet var man vill/kommer att sätta gränser i framtiden för att man blev uppfostrad till den man är idag. Men jag tycker mitt planerande gått lite överstyr.

- Självklart är det bra att ha mål och planer med livet. Men jag tror att det är bra att ta en sak i taget och sätta mål för stunden. T.ex: Den här veckan ska jag ha tränat två gånger; idag blir en vilodag; i det här ämnet tänker jag satsa på det här betyget; idag tänker jag ge minst 2 stycken en komplimang; den här månaden ska jag ha satt undan si och så mycket på sparkontot. Ni förstår?

-Ta en dag i taget och leva livet som det faller sig in. Uppleva alla stunder här och nu och ta vara på dem. Se tillbaka på alla minnen man skapat. För när man har gjort någonting, ja det är då man ska tänka tillbaka, njuta och vara stolt över vad man presterat eller åstadkommit.

- Om man bara ser framåt kommer man aldrig hinna njuta av de vackra stunderna i livet och plötsligt sitter man där och har helt plötsligt gjort allt man en gång drömde om, utan att man ens hunnit blinka. Tog man verkligen vara på stunden som man längtat efter så länge, då?

- Just nu är jag student på gymnasiet, bor kvar hemma, har världens bästa familj och pojkvän. Jag har ett intresse för fotografering, barn, sång & dans. Jag satsar på höga betyg och hänger på sporthallen så fort jag får tid över, för det tycker jag är kul. Och det tänker jag ta vara på!

Jag blev så grymt frustrerad när jag gick in på Kissies blogg nyss att jag måste få skriva av mig lite. Borde människan få finnas överhuvudtaget?! Okej, nu var jag elak! Men att folk ens läser hennes blogg? Det måste vara att folk antingen mår dåligt och lyssnar på allt hon säger, eller att det handlar om humor...
Anledningen till att jag klickade mig in dit var för att jag har enormt tråkigt och tänkte kolla vad hon hade för skämt att dra till med idag..

"det är väll en smaksak om man vill vara fet eller inte? Jag menar, tycker man att smalt är snyggare så ser man ju till att bli smal? För alla kan bli smala om dom vill"

Taget från: KISSIE

 

För det första - nej alla kan inte bli smal om dom vill!
För det andra - varför ska hon bestämma hur hela världen ska se ut?!

För det är så man uppfattar det när man går in på hennes blogg, tycker jag. "Låren ska inte sitta ihop" blablabla.
Men har hon tänkt på att hon inte är så perfekt själv då? Med tanke på att hon tydligen måste gå och förstora läpparna med mera.. och om man tittar på bilden ovan, vem av dom ser mest normal ut? Jo, hon till vänster för hon till höger ser sjuk ut! Vem är det som bestämt att det är snyggast att låren inte sitter ihop? Bara för att hon tycker så, måste vi tycka det då? Hon skriver att det är en smaksak, och att vi ska tänka på det. Men det är inte vad jag tycker att hon förmedlar i sin text.

Nu pratas det om att två tjejer tagit självmord på grund av att kissie skrivit om detta i sin blogg. Men hon tycker att det är fel att bli anklagad för detta. Och ja, det kan jag väl hålla med om, att det är fel att anklaga någon för att ligga bakom ett självmod. MEN, hon kan tänka på vad hon skriver eftersom hon vet hur många som läser hennes blogg varje dag och hur unga tjejer tar åt sig av allt som sägs och skrivs i media. Detta kanske var droppen för tjejerna? Dom kanske gått och mått dåligt väldigt länge och samtidigt ser upp till Kissie eller råkar lyckas ta åt sig av allt hon skriver, just för att dom var dåligt.. och detta fick bägaren att rinna över. Det, är kanske någonting hon bör tänka på i framtiden.

Hon säger att hon "spelar dum" i bloggen för att hon får mer läsare, och tjänar pengar på det för att hon är såååå smart i verkligheten? Men om hon är så jävla smart i verkligheten borde hon väl inse att man inte skriver på det här viset, och komma på annat "smart" att skriva om som lockar läsare. Tycker jag?
Jag följer Stina-Lees blogg, och jag tycker däremot att hon är smart och verkar vettig. Hon har ju träffat Kissie i verkligheten och pratat med henne och säger att hon är gullig och trevlig eller vad det var, egentligen. Om det nu är så, så skulle hon vinna mycket mer på att vara den tjejen. Både för hennes skull, och för andras. Om vi slutar göra pengar så jävla viktigt hela tiden. Jag har också sett Kissie i verkligheten, men dock inte pratat med henne. Tyckte hon såg lika falsk ut då...


oj, oj, oj vad mycket text det blev... är det någon som håller med mig? :p

 

Har ni tänkt på det? Många kanske tänker på det men glömmer det lika fort.

Istället för att klaga i onödan; ge beröm!

Istället för att hata; älska!

Istället för att ta för givet; tala om för dom vad dom betyder för dig. Hellre för många gånger är för några!

 

Man ska inte lägga ner energi på dom man hatar, utan dom man älskar. Man ska inte klaga om det absolut inte är nödvändigt, man ska ge beröm så att personen även får veta vad den är bra på. Och man ska inte ta människor för givet, för en dag kanske dom inte finns där hos dig..

Nu är jag igång och funderar igen.. men jag sa till min pojkvän igår: jag tror jag kommit på varför man är nykär, men nu känner jag mig lite efterbliven för det har säkert alla redan kommit på.

Sen diskuterade vi det där.. eller om jag ska vara ärlig så var det mer jag som diskuterade med honom (haha). Men jag tänkte iallafall såhär..

Att man är nykär för allt är spännande i början eftersom man inte vet så mycket om den andra :) sen upptäcker man ju liksom nya saker hos varann. Men det är när man tycker att man känner den andra som det går över från "nykär" till "kär" och det blir mer vardag. Man är forfarande kär då men inte nykär utan kär i alla saker man upptäckt hos personen.



Det kan ju också vara därför som folk ofta gör slut under eller strax efter den där "nykär"-perioden för att man upptäcker saker som man egentligen inte "vill" upptäcka hos den andra..

Fast egentligen kommer man ju att upptäcka saker hos varann till man är 90 år eller äldre.. man kan ju inte liksom veta hur den andra vill inreda sitt hus eller uppfostra sina barn. Dessutom kanske de sitter på en massa dolda talanger? ;) Ja det var iallafall min fundering och nu har jag fått dela med mig av den.. haha :)

Eller hur tänker ni? ;) Är ni nykär? :D

Jag har kommit på en sak. Det är väldigt ofta jag jämför saker och när jag gör det ställer jag frågan; är det värre än att föda barn?

Det är mamma som råkat ut för mina frågor mest eftersom hon får lida med min smärta jag har ibland och då får hon ta mina frågor också..

ikväll kom jag och tänka på det för att jag fick så plötslig magont & mensvärk. Hittills har min mamma iallafall svarat att "Ja, det är klart det gör, fast det är ju en annan smärta.." liksom. Och då svarar jag "okej, då ska jag aldrig föda barn!!"

Fast det är väl klart att jag egentligen förstår att det är värre att föda barn men jag försöker kanske inbilla mig ungefär hur det känns att föda barn, eller något. Men jag vet inte varför jag jämför det just med att föda barn.. haha.. jämför ni era smärtor med något? :p

Har ni hört att jorden ska gå under 21 december 2012? Isåfall, tror ni på det? Jag tycker det är lite smått läskigt när jag märker att fler och fler tror på det och går in för det värsta mycket.. typ börjar leva sitt liv som bara den nu för att dom är helt säker på att den kommer gå under. Visst, dom har sagt detta förut men det verkar ändå liksom mer seriöst nu..

Jag som vill hinna med så mycket innan jag dör, utbilda mig, flytta till en annan stad, resa utomlands, gifta mig, skaffa barn.. ja allt sånt där :p det hinner man ju knappast på tre år. Haha.. Lite spänd man kommer vara den där dagen alltså.

Enligt mayaindianerna tar deras kalender slut där och dom förutspådde massa annat så som tsunamin och allting. DET tycker jag är läskigt.

Finns det något mer som sårar än när någon kommer fram till en, eller bara frågar om man "bara har halvsyskon", eller säger "har du inga riktiga syskon"? - Ehh, jo... vad menar du då? Med riktiga syskon? Att jag bara har låtsas? Någon av plast eller kanske en robot? Eller en osynlig varelse som jag hittat på själv bara för att jag är det enda barnet? Och, halvsyskon? Vadå, vilken del av syskonet är mitt om jag bara har halva. Vänster, höger? Övre eller kanske undre delen?
Jag anser att, antingen är man syskon eller så är man inte syskon. Det kanske är svårt att förstå för dom som har föräldrar som lever ihop och har flera barn tillsammans. Men jag tror nog att ni som har skilda/separerade föräldrar och syskon, som jag, har en förälder tillsammans, förstår vad jag vill komma fram till.
Jag har tre bröder. Dom bröderna är mina, hela bunten, allihop. Både övre, undre, vänster och höger del av dom faktiskt! En av dom har jag samma mamma med, och två av dom har jag samma pappa med. Vilket betyder att dom är mina syskon no matter what. Och jag vet att jag skulle älska dom lika mycket vare sig vi har en eller två gemensamma föräldrar. Så det så!

Nu säger jag inte att jag tar för givet eller något att ni som har föräldrar och syskon som lever tillsammans ska förstå det här och jag förstår om ni inte har tänkt på det, jag förstår också att ni som säger det inte gör det för att såra. Och alla kanske inte håller med mig heller.

Bara något jag funderat  på.. hur tänker ni?

Det känns som att jag har två saker att tillägga i kvällens blogginlägg..

Det första är:
Ja jag vet inte vad det är med mig idag men jag är sjukt trött. Det kan väl inte vara skolan som tär på en redan? Det är ju inte speciellt mycket information att ta in eftersom det mesta funkar som vanligt förutom nya elever, nytt schema och nya kurser. Men jag har ju jobbat i sommar så det är ju inte tiderna som gör mig trött, har ju haft sovmorgon båda dagarna också!

Det andra:
Gud vad alla är nojiga ang. svininfluensan? Nog för att jag inte orkar lägga ner särskilt mycket energi på att gå och oroa mig utifall att jag kommer att få det. Men jag läste att dom hade förbjudit att elverna ska få skaka hand på en skola i Borlänge? Eller var det var någonstans. Så varför just där? Ska dom göra det får dom väl göra det i hela Sverige om det ska vara någon mening anser jag :p det kommer nya influenser och olika sjukdomar och allt vad det är och man riskerar att vara med om en olycka vad man än gör varje dag, och att bli smittad av sjukdomar o.s.v. Men sluta lägg ner energi på att gå och oroa er gott folk! :) Kommer det så kommer det, då kan man inte göra någonting åt att det kom, men man kan göra någonting åt att det är där. Snart kan man göra någonting åt det innan det kommer också, men inte än.


Måste berömma er, äntligen har ni börjat kommentera lite iallafall! Tackar..  det glädjer mig :-)