Hannah's Days

Folk kommer fram till mig och säger att jag är så stark som orkar gå till skolan, eller som orkar le.
Men det är inte det, det handlar om. Egentligen är jag bara för svag för att inse hur det verkligen är.
Jag har inte insett än att Mimmi Jonsson är död. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger till mig själv att Mimmi Jonsson är död så förstår jag inte. Vet jag inte vad död är eller, vad?
Fortfarande kan jag komma på mig själv med att tänka att "jag kan ju ringa Mimmi". Men sen kommer jag på lika snabbt igen att, nej.. det kan jag inte. Men varför kan jag inte det?

Jag var in på din facebook nyss och kollade på bilder. Det är en massa bilder från i somras när vi spelade kubb och när vi var hemma hos dig och spelade brännboll med mera. Den här sommaren fick jag uppleva väldigt mycket tillsammans med dig och det är jag oerhört glad över såhär i efterhand. Jag har så otroligt många minnen att tänka tillbaka på. Bara fina och roliga minnen! När jag tänker på min tungpiercing kommer jag alltid att relatera den till dig för du var med när jag tog den, och du pushade mig.
Du var en av mina bästa vänner Mimmi och jag kan verkligen inte förstå vart du är nu?

Överhuvudtaget när jag tänker på hur lite tid jag ägnat åt mina vänner eller hur lite jag visat att jag bryr mig om dom får jag dåligt samvete. För det är inte säkert att man hinner.

Jag önskar jag fick mer tid med dig Mimmi. Du var den jag umgicks med mest av alla mina vänner i somras. Och att det blev just du som jag umgicks mest med, ja det kanske var en mening med det. För jag skulle inte få lika mycket tid med dig som med dom andra.

När jag tittar på bilder på dig tänker jag inte att du är död och att vi ska begrava dig. För jag förstår verkligen inte att det är just du.
Nä, för när jag ser på bilder på dig tänker jag att det är dig som jag möter i korridoren, som jag går och äter lunch med, som jag spelar kort med på rasten, som jag ringer när jag har tråkigt eller behöver någon att prata med, som jag skulle åka till Gävle med nu när Amanda fyllt år, och som jag ska skapa fler minnen med. Jag kommer ihåg att jag sa till dig att jag var glad över att vi börjat umgås igen. Och det känner jag att det var tur jag gjorde. Jag önskar att du hade insett hur många som brydde sig om dig. Och jag tycker det är synd att fler inte talade om det för dig. Utan dom säger det nu.

När jag slutat trösta alla andra, ja den dagen kanske jag kommer att inse det själv. Att hon är inte bara borta för dem, hon är även borta för mig.