' ibland är jag rädd att spärren ska öppna sig för mycket på en och samma gång
Satt och kikade på facebook och såg en bild på Mimmi's systers tautering. Den var jättefin och jag fick rysningar. Kollade lite på Mimmi's sida också och läste lite texter som hennes kompisar har skrivit. Så såg jag en text från hennes pappa. "Om en stjärna tänds varje gång jag tänker på dig, skulle natten förvandlas till dig / Jag älskar och saknar dig så ofattbart mycket" jag kan säga att då var det svårt att hålla sig..
Visade Victor dödsannonsen eftersom han inte sett den ännu och då brast det. Jag var påväg att fråga mig själv hur lång tid det kommer att ta innan man inser. För jag kan inte beskriva min känsla eller vad man ska kalla det..
Det känns som jag har en spärr runt hjärtat. När jag fick höra att Mimmi hade gått bort klarade inte spärren av att stå emot trycket och då var man självklart ledsen länge men det var ändå någonting som gjorde att man inte förstod. Man orkade inte förstå. För hur ska en människa kunna ta åt sig denna information? Det är ju en bearbetning som måste få ta sig den tid den behöver. Det är olika från individ till individ hur lång tid det ska ta innan man verkligen förstår.
Jag förstår fortfarande inte vad som har hänt med tanke på att jag inte ser dig som död. Fast det kommer jag nog aldrig göra. Men jag förstår inte att jag aldrig mer kommer att få träffa dig. Fast det vet jag ju inte. Men så länge jag lever kommer jag inte det. Men jag går ändå och hoppas på att ett mirakel ska ske. Att jag ska möta dig i korridoren. Att du ska ringa mig.
Den där spärren öppnar sig ibland, lite i taget och sen låter den sig vara öppen den lilla biten för att jag ska ta mig igenom det här. Under tiden jag vandrar genom livet kommer den att öppna sig mer och mer. Ibland är jag bara lite rädd för att den ska öppna sig för mycket på en och samma gång. Jag är rädd för att den dagen ska komma och jag ska inse vad som har hänt. Jag kan sitta och skriva om det såhär, men det betyder inte att jag förstår det eller vill förstå det.
Här om natten drömde jag om dig, jag såg dig också sa jag "men, du ska ju inte vara här?". Precis likadant drömde jag, flera gånger om Veronica när hon dog i cancer. Det var liksom inget elakt, att hon inte ska vara här. Utan jag bara visste att hon inte skulle vara här men ändå kunde jag se henne. Det är nog ett tecken på att hon finns här med oss.
Visade Victor dödsannonsen eftersom han inte sett den ännu och då brast det. Jag var påväg att fråga mig själv hur lång tid det kommer att ta innan man inser. För jag kan inte beskriva min känsla eller vad man ska kalla det..
Det känns som jag har en spärr runt hjärtat. När jag fick höra att Mimmi hade gått bort klarade inte spärren av att stå emot trycket och då var man självklart ledsen länge men det var ändå någonting som gjorde att man inte förstod. Man orkade inte förstå. För hur ska en människa kunna ta åt sig denna information? Det är ju en bearbetning som måste få ta sig den tid den behöver. Det är olika från individ till individ hur lång tid det ska ta innan man verkligen förstår.
Jag förstår fortfarande inte vad som har hänt med tanke på att jag inte ser dig som död. Fast det kommer jag nog aldrig göra. Men jag förstår inte att jag aldrig mer kommer att få träffa dig. Fast det vet jag ju inte. Men så länge jag lever kommer jag inte det. Men jag går ändå och hoppas på att ett mirakel ska ske. Att jag ska möta dig i korridoren. Att du ska ringa mig.
Den där spärren öppnar sig ibland, lite i taget och sen låter den sig vara öppen den lilla biten för att jag ska ta mig igenom det här. Under tiden jag vandrar genom livet kommer den att öppna sig mer och mer. Ibland är jag bara lite rädd för att den ska öppna sig för mycket på en och samma gång. Jag är rädd för att den dagen ska komma och jag ska inse vad som har hänt. Jag kan sitta och skriva om det såhär, men det betyder inte att jag förstår det eller vill förstå det.
Här om natten drömde jag om dig, jag såg dig också sa jag "men, du ska ju inte vara här?". Precis likadant drömde jag, flera gånger om Veronica när hon dog i cancer. Det var liksom inget elakt, att hon inte ska vara här. Utan jag bara visste att hon inte skulle vara här men ändå kunde jag se henne. Det är nog ett tecken på att hon finns här med oss.
Kommentarer
Postat av: Malin
Måste bara skriva.. gud så klok du är! Och jättefint skrivet! Fick rysningar i hela kroppen när jag läste och det berörde verkligen..
Trackback
